Yxmuseum

En herdeyxa är en lätt yxa med ett lång och rakt träskaft på ungefär en meter, ofta med en metallknopp längst ned. Skaftet var ofta graverat eftersom dess ägare, herden, hade gott om tid till att göra sitt yxskaft vackert. Många gamla sparade herdeyxor ses som riktiga konstverk. Yxhuvudet, med en nacke som kan användas som hammare, är format för att passa bekvämt i handen så att yxan också kan användas som käpp (i likhet med en bergsmansyxa och äldre modeller av isyxa).

På 900-talet använde ungerska krigare lätta yxor på långa skaft, så kallade Fokos. Innan dem hade även bulgarer använt en liknande typ. Från 1400-talet togs herdeyxan till Centraleuropa från dagens Rumänien. Dessa användes främst av herdar som mångsidiga verktyg, både som en liten yxa, en kompletterande hammare och även en käpp. Även om yxan inte kunde användas för att hugga ner stora träd, var den bra för mindre grenar. I Slovakien och Polen, var herdeyxan oskiljaktiga verktyg av slovakiska och polska herdar, tillsammans med tunga dekorativa remmar.

I centraleuropeiska gravar från perioden 500 – 750 e. Kr. förekommer ibland en speciell yxmodell som benämns Franziska. Inledningsvis brukades modellen av Frankerna men spred sig vidare bland germanerna, burgunderna, lombarderna och slutligen goterna.

Franziskan användes mestadels som handvapen i närkamp – då gällde det att ha ett stadigt grepp om sitt vapen. Det är inte troligt att en krigare kastade iväg sitt dyrbara vapen för att sedan stå vapenlös, även om det påstås ha förekommit exempelvis när Frankerna anföll sina fiender i Italien. När yxan användes som ett jaktvapen, var det däremot under helt andra förutsättningar. Det var betydligt svårare att komma på armlängds avstånd till ett skyggt djur än en motståndare, däremot kunde en yxa snabbt och tyst kastas från avstånd med stor precision. Missades ändå målet, gick det i en jaktsituation att leta reda på yxan utan att hotas av en fiende i närkamp.

Franziskan har en mycket speciell form. Det är uppenbart att yxans form är framtagen för att vara just ett effektivt kastvapen. När en Franziska kastas korrekt, roterar den ett antal gånger i luften innan yxbladet slutligen träffar sitt mål. På 4 – 5 meters avstånd till mål roterar yxan ett varv, på 8-9 meters avstånd två varv och på 12-13 meters avstånd krävs det tre varvs rotation

En isyxa är ett verktyg som används av bergsklättrare både i upp- och nedstigning då terrängen täcks av is och snö. Yxan kan hållas och användas på en rad olika sätt, beroende på behov och omgivning. Isyxans ursprung härstammar från en så kallad alpstav, en lång trästav med en järnbeklädd spets, som har använts av herdar i Alperna sedan medeltiden.

År 1786 gjorde Jacques Balmat och Michel-Gabriel Paccard den första bestigningen av Mont Blanc. Illustrationer visar att Balmat bär två separata verktyg – en alpstav samt en liten yxa som kan användas för att hugga steg på isiga backar. Enligt den tidigaste tillverkaren av isyxor, Grivel, slogs dessa två verktyg samman för att skapa den första riktiga isyxan omkring 1840.

År 1978 upprättade, Union Internationale des Associations d’Alpinisme (UIAA) formella standarder för isyxans säkerhet och prestanda. Detta ledde bland annat till att ersätta det traditionella träskaftet av skaft av metall.

Bergsmansyxan eller bergsmanskäppen har utvecklats ur den typ av yxor som sedan tidig medeltid användes av bergsmän i Centraleuropa vid letandet av malm, främst koppar – och silvermalm. Bergsmanyxan blev med tiden ett värdighetstecken och en yrkessymbol för bergsmän.

Yxmodellen kom antagligen till Sverige med tyska bergsmän till Falu gruva redan på 1300-talet men blev mera spridd under 1600-talet. Bergsmansyxorna har som regel mycket eleganta gravyrer på yxhuvudet.