Yxans historia

De äldsta yxorna

Stenåldern är den period i människans historia som inleds med att man börjar tillverka verktyg. Namnet kommer av att de flesta av periodens skärande verktyg är av sten. Stenåldern kan indelas i:
Äldre stenåldern (jägarstenåldern), då människan levde av jakt och fiske, omspänner tiden från det att de första stenredskapen tillverkades för ca 2,5 miljoner år sedan till slutet av den senaste istiden för ca 10 000 – 11 000 år sedan, och
Yngre stenåldern (bondestenåldern) för tiden då jordbruket blev människans huvudinriktning. Ibland räknar man även med en “kopparstenålder” innan bronsåldern slutligentar vid.

Yxan är en av de äldsta verktyg som människan använt. De äldsta yxorna, så kallade handyxor eller handkilar, saknade skaft och användes redan av homo ergaster för 1,6 miljoner år sedan.

Homo ergaster är det namn som används för fossil av människor i släktet Homo som levde i östra och södra Afrika för mellan 1,9 och 1,4 miljoner år sedan. Artnamnet ergaster härstammar från grekiskans ord för arbetare och valdes efterupptäckten av flera verktyg som stenyxor och stenklyvare nära skelettlämningar från denna grupp. 

Handyxan var ett päronformat grovt tillhugget stenredskap med jämn avsmalnad spets och ett brett handtag. Förmodligen användes handyxan till många olika saker, allt från att stycka djur till att gräva upp rotknölar. Efterhand användes även avslagen till exempel som knivar, skrapor och pilspetsar. När yxan långt senare försågs med skaft, utvecklades flera olika typer av yxor som kan delas in i två huvudgrupper: Skafthålslösa yxor och Skafthålsyxor.

Skafthålslösa yxor

De skafthålslösa yxorna saknade, som namnet anger, skafthål och var i allmänhet tillverkade av flinta, grönsten eller skiffer.

Kärnyxa är en grovt tillslagen, oslipad flintyxa med spetsig nacke och bredden ofta störst mot eggen. Kärnyxan förekom under äldre stenålder.

Skivyxa är en yxtyp som är tillverkad av ett kraftigt avslag, vars egg har utnyttjats till den breda yxeggen. Slitspårsanalyser visar att skivyxor troligen användes till skinnberedning och inte träarbete eller andra sysslor.

 

 

 

 

Lihultsyxa (Norska Nøstvetyxa) är en grovt tillslagen yxa av grönsten. Eggen är slipad och på nacken finns spår av tillslagningen. Karakteristisk för västra Sverige, södra Norge och särskilt i Oslofjorden under senare delen av äldre stenålder.

Tunnackig yxa är en yxa som vanligtvis tillverkades av flinta, men enstaka kopior i andra bergarter förekommer också både i flintrika och flintfattiga områden. De betraktas ofta som en arbetsyxa. De härstammar grovt sett från 3700-3200 f.Kr. De äldre typerna är generellt sett längre och bredare samt har tunnare nacke än den senare tjocknackiga yxan. Den tunnackiga yxan var bland annat effektiv för skogsröjning och då troligen använd i samband med ringbarkning.

Trindyxa, är en grönstensyxa med oval eller trind profil. Endast eggen är slipad, resten av yxan oftast fint bultad. Trindyxan tillhör äldre stenålder, men förekommer också i stort antal under den äldre delen av yngre stenålder. Särskilt vanlig i Mellansverige och södra Norrland. Förekommer även ofta i östra Småland, på Gotland, i Bohuslän och Skåne.

Håleggad yxa är en yxa med konkavt eggparti, som ett nutida håljärn. Yxor med hålegg kan vara av olika typ och förekomma under olika perioder. Troligen användes yxorna för träarbete bland annat som ett håljärn eller stämjärn.

 

 

 

 

 

Skafhålsyxor

Skafthålsyxorna tillverkades av olika stenarter, dock inte flinta, och var snarare lyxvapen eller ceremoniella föremål. Exempel på sådana är de båtyxor som användes av stridsyxekulturerna i Europa cirka 3200-1800 f.Kr. (se mer om stridsyxekulturen nedan).

Mångkantsyxa är en slags stridsyxa som tillhör den yngre stenåldern och kan dateras till tiden runt 3000-3400 f.Kr. Är vanligen av grönsten eller andra mer exklusiva bergarter och är försedd med skafthål, samt ofta olika typer av utmärkande särdrag, såsom utsvängd egg, välvd nackknopp, vinklad yxkropp, ränna och ås. De är bultade och har sedan slipats över hela ytan. Mångkantsyxan ses som en kopia av de centraleuropeiska kopparyxorna, men även i dessa områden förekommer mångkantsyxor av liknande slag.

Dubbeleggad stridsyxa är en skafthålsyxa tiden runt 3400-2900 f.Kr. Den förekom främst runt Rügen i Tyskland och på Själland, samtidigt som stridsyxekulturen etablerades i omliggande områden. Yxan har en utsvängd egg som blev mycket framträdande hos de yngre typerna och fick då även ett utsvängt nackparti. De dubbeleggade yxorna är alltid utarbetade ur hårda och homogena bergarter som till exempel porfyrit och de är dessutom fint slipade.

Båtyxa, är en äldre benämning på den svensk-norska stridsyxekulturens skafthålsyxa, som numera normalt kallas stridsyxa. De senaste åren har stridsyxans syfte som vapen ifrågasatts, bland annat för att skafthålen ibland är för små för att kunna fästas på ett tillräckligt starkt skaft. Alternativt kan den ha tjänat ett ceremoniellt syfte och som identitetsmarkör för det övre skiktet i samhället. Liknande yxor förekom inom ett stort område av nordöstra Europa, men i detalj finns det tydliga skillnader mellan olika kulturområden.

Stridsyxekulturen (ca 3200 – 1800 f.Kr)

Stridsyxekulturen (cirka 3200-1800 f.Kr), även känt som båtyxkulturen i den äldre litteraturen, betecknar en relativt enhetlig arkeologisk kultur som förekommer i ett område av södra Sverige-Norge som sträcker sig från Bornholm och Skåne i söder till Uppland i norr och längs den norska kusten upp till Tröndelag. Den är en regional variant av så kallad Snörkeramisk kultur (Corded Ware culture) som förekommer i nordöstra Europa under tredje årtusendet före Kristus. Förutom de stridsyxor som namngivit kulturen och de typiska keramikkärlen, finns en rad föremål som är typiska för kulturen. Hit hör de tväreggade flintyxorna och flintmejslarna, som relativt ofta dessutom är håleggade.

Yxor under bronsåldern (2000 f.Kr.-500 f.Kr)

Under bronsåldern (2000 f.Kr.-500 f.Kr. för Norra Europa) började stenyxorna trängas undan av yxor med huvuden tillverkade av koppar och brons. Till att börja med var dessa ofta rena avbildningar av stenyxor. Yxhuvuden i brons göts i formar och en yxmodell kunde därför kopieras och massproduceras.

En typ av bronsåldersyxa var holkyxan eller hålcelt, ett kilformigt yxhuvud utan skafthål, där skaftet fästes bak i huvudet i en så kallad “holk”. Genom att yxan gjordes ihålig och skaftet istället stacks in i bladet, erhölls en funktionsduglig arbetsyxa med minimal materialåtgång. De äldre holkyxorna var ganska långa, men de kom efter hand att ersättas med mindre typer, där en utsvängd egg kompenserade den mindre storleken.


 

 

Avsatsyxa är en annan typ av bronsyxa som förekom under en kort period under äldre bronsålder (1500 f.Kr.-1000 f.Kr.). Karakteristiskt för yxtypen är den avtunnade nacken vilken ska fästas i ett delat träskaft. Eggen är ofta utsvängd och sidokanterna kan vara ornerade med spiral- eller vinkelmönster. Avsatsyxan skaftades i ett träskaft, där änden klövs i två delar och surrades fast med skinnremsor.

På väg ner från en alptopp 1991 hittade två vandrare ett fruset lik. Först trodde man att det var resterna av en oförsiktig alpinist, men med tiden stod det klart att man funnit en stenåldersman som mördats för mer än fem tusen år sedan. Mannen fick namnet Ötzi efter fyndplatsen Ötztalalperna. Ötzis kopparyxa är unik eftersom det är den enda helt bevarade förhistoriska yxan i världen. Först tolkade man kopparyxan som ett tecken på rang, en statussymbol som tillhörde en viss krigare eller den härskande klassen. Men märken efter slitage på yxan och även experiment med en rekonstruerad kopparyxa visade att Ötzis yxa kunde fälla träd.

I Skandinavien har man funnit yxor i koppar och brons från tidig bronsålder (cirka 2000 f.Kr.)

Yxor under järnåldern

Under järnåldern (från ca 500 f.kr. i norra Europa) efterbildades först de gamla yxtyperna, till exempel holkyxan, i järn men det nya materialets möjligheter gjorde att utseendet på yxorna gradvis förändrades. De skafthålslösa yxorna försvann och ersattes av yxor med hål för skaftet. Yxhuvudena blir allt större med bredare egg.

I Skandinavien har man funnit järnyxor från första århundradet e.Kr.

Yxor som vapen

Yxan är tillsammans med klubban och spjutet ett av människans äldsta närstridsvapen. De första yxor som användes som vapen var förmodligen samma yxor som användes som verktyg, då dessa fanns nära till hands. Så småningom började man utveckla särskilda yxor som vapen, även om “vanliga” yxor fortsatt att användas som vapen fram till våra dagar. En yxa som framställts särskilt med avsikt att användas som vapen i strid kallas för stridsyxa. Sådana framställdes redan på sten- och bronsålder.

En yxa avsedd att kastas som en projektil kallas för kastyxa. Kastyxorna hade vanligen korta skaft. Sådana vapen användes av germanstammar under folkvandringstiden (ca 400 – 500 e.kr.), men även av frankerna. Frankernas kastyxor hade tjocka men skarpa yxhuvuden och korta skaft. De kastades på tio till tolv stegs avstånd från fienden.

I centraleuropeiska gravar från perioden 500 – 750 e. Kr. förekommer ibland en speciell yxmodell som benämns Franziska. Inledningsvis brukades modellen av Frankerna men spred sig vidare bland germanerna, burgunderna, lombarderna och slutligen goterna.

Franziskan användes mestadels som handvapen i närkamp – då gällde det att ha ett stadigt grepp om sitt vapen. Det är inte troligt att en krigare kastade iväg sitt dyrbara vapen för att sedan stå vapenlös, även om det påstås ha förekommit exempelvis när Frankerna anföll sina fiender i Italien. När yxan användes som ett jaktvapen, var det däremot under helt andra förutsättningar. Det var betydligt svårare att komma på armlängds avstånd till ett skyggt djur än en motståndare, däremot kunde en yxa snabbt och tyst kastas från avstånd med stor precision. Missades ändå målet, gick det i en jaktsituation att leta reda på yxan utan att hotas av en fiende i närkamp.

Franziskan har en mycket speciell form. Det är uppenbart att yxans form är framtagen för att vara just ett effektivt kastvapen. När en Franziska kastas korrekt, roterar den ett antal gånger i luften innan yxbladet slutligen träffar sitt mål. På 4 – 5 meters avstånd till mål roterar yxan ett varv, på 8-9 meters avstånd två varv och på 12-13 meters avstånd krävs det tre varvs rotation.

I Skandinavien fick stridsyxan ett uppsving under vikingatiden (ca 800 – 1100 e.kr) då yxan kom att bli något av ett modevapen. De nordiska smederna utvecklade under vikingatiden yxor med tunnare blad och långa skaft, där yxhuvudet var extra lätt för att kunna användas i strid. Denna typ av yxor var t.ex. mycket vanliga vid slaget i Hastings 1066, vilket dokumenterats på den så kallade Beauxtapeten.

De europeiska arméerna hade under medeltiden och renässansen (ca 1000 – 1500 talet) ofta två olika typer av stridsyxor. En mindre med kort skaft, som ofta bars i bältet och en större med längre skaft. Riddarna stred ofta till fots och det var då vanligt att stridsyxor användes. Yxor där yxnacken slutade i en järnpik och där handen även skyddades av en järnskiva fastsatt på skaftet var även vanligt. Under 1400-talet förekom det, i framförallt Tyskland och Frankrike, att riddare använde speciella stridsyxor som var avsedda att krossa motståndarens plåtharnesk. Dessa yxor var tyngre med ett kortare skaft och en något trubbigare egg.

I Centraleuropa användes under senare delen av medeltiden kastyxor helt och hållet gjorda av järn. Skaftet var vanligen 25 – 30 centimeter långt och slutade i en spets. Yxnacken var även försedd med en skarp pik och eggen var cirka 16 centimeter lång. Utöver dessa har även många andra modeller av kastyxor varit i bruk.

Det förekom även stora stridsyxor med bred lång egg med långt skaft. Ett exempel är Skäggyxan. Skäggyxans egg var ofta utdragen med sabelliknande flikar som kallades skägg (detta ska inte förväxlas med det som idag kallas skägg på en yxa, se yxans delar). Eggpartiets nedre del var fästad vid skaftet med en nit. Skaftet var cirka 1,4 meter långt. På en del modeller var yxbladets främre del utformad till en stötklinga. Skäggyxor tillverkades i många varianter med en eller flera spetsar eller hakar. Skäggyxan kallades ibland “halvmåne”. Ett annat namn var “bardisch” eller ”hillebard”. Dessa yxor var vanliga i väst och Centraleuropa under delar av 1300-talet, för att sedan användas mer och mer i framförallt Sverige och östra Europa.

I Europa förlorade yxan i popularitet i takt med att svärdet utvecklades, men fanns kvar som ett billigt och lättillgängligt vapen för vanligt folk som bönder vid bland annat uppror och för självförsvar mot stråtrövare.

Skarprättarens bila började i Europa gradvis ersätta svärdet som redskap vid halshuggningar under senare delen av medeltiden. I Sverige var halshuggning med bila en avrättningsmetod som användes under 1700- och 1800-talen. Den sista avrättning som genomfördes med halshuggning med bila i Sverige var den av mördaren John Filip Nordlund. Den utfördes av riksskarprättare Albert Gustaf Dahlman på Västerås länsfängelse den 10 december år 1900. Därefter infördes giljotin för avrättning i Sverige. En metod som endast kom att användas en gång, nämligen 1910 då den sista avrättningen skedde i Sverige.

Yxan som symbol

Yxan har alltigenom historien förutom sina praktiska användningsområden även haft en symbolisk betydelse. Som ett tidigt exempel har vi de ovan nämnda båtyxorna under stenåldern. Även i Kina, Inkariket och antikens Grekland och Rom förekom yxan som kultföremål.

På Historiska museet i Stockholm finns en dubbeleggad yxa av lera överklädd med guld. En yxa av lera kunde inte vara ett verktyg utan enbart ett kultföremål – ett kultföremål där den dubbeleggade yxan stod för livets gång. Likt månens skärs som kom och gick kan man tänka sig att yxans båda eggar fick symbolisera födelsen respektive döden i någon form av födelse- och dödsrit.

Ca 2 500 f.kr. blomstrade den Minoiska kulturen i Knossos på den grekiska ön Kreta. Knossos var troligen det största och mäktigaste av flera centra i östra Medelhavsområdet på den här tiden. Det enorma palatset Labyrint var härskarnas bostad men också centralpunkt i Knossos politiska och ekonomiska liv. Här ägde färgrika religiösa ceremonier och extatiska kultfester rum. Namnet Labyrint kommer från ordet Labrys, ett gammalt kretensiskt ord för dubbelyxa. Palatsets namn Labyrinten betydde Dubbelyxans Hus. I Knossos har man funnit bilder av dubbeleggade yxor inhuggna i sten. Det är känt att den dubbeleggade yxan spelade en stor roll i minoisk kultur och var symbol för makt. Vid utgrävningar i Knossospalatset har man bland annat funnit en väggmålning med en rikt utstyrd kvinna som i var hand håller en dubbeleggad yxa.

Dubbelyxans hus och kvinnan med de dubbeleggade yxorna representerade bara några av de symboler och föreställningar i det minoiska samhället. Religionen och riterna var en integrerad del av den totala kulturen.

Dubbelyxa på tjurhuvud (boukranion) från det mykenska Grekland. 

 

I det romerska riket bar liktorerna (en statstjänsteman i antikens Rom som fungerade som livvakt åt olika ämbetsmän) spöknippen, fasces, med en dekorativ bila. Fasces symboliserade makten att bestraffa. Spöna syftade på makten att prygla och bilan på makten att halshugga. Idag finns bland annat fasces i den svenska och norska polisens emblem och i Frankrikes statsvapen.

Mussolini antog fasces som symbol för sin rörelse, vilket gav den namnet fascism.

 

 

 

 

I Norden kom stridsyxan att bli en symbol för makt och värdighet under vikingatiden. Yxorna var vackert utsmyckade och var en viktig statussymbol. I Norge blev yxan ett av Olav den heliges attribut.

Inom det militära har yxan använts som symbol. Profossen, förr en underofficer med uppgift att hålla ordning och utföra bestraffningar, bar en symbolisk yxa i sin uniform. Sappörerna, militära timmermän, bar till parad en stor timmeryxa som symbol för sin uppgift. Denna lever bland annat kvar i Sveriges armé i ingenjörstruppernas emblem.

Yxan i religion och mytologi

Yxor har utöver att vara symboler även förekommit flitigt som attribut i olika religioner och mytologier.

Ganesha är en av hinduismens mest populära gudar. Han är visdomens gud och hjälper människorna att övervinna hinder. Ganesha har ett elefanthuvud, fyra armar och en enorm mage som innesluter universum i hela dess väldighet. I en av hans händer håller han en yxa som han använder för att hugga av anhängarens band till den materiella världen.

Enligt grekisk mytologi uppfanns yxan av Daedalus, (som var far till Ikaros, han med vingar av vax som smälte när han kom för nära solen). Daedalus var välkänd för sin talang och han låg bakom många saker som segel till båtar och även labyrinten.

Enligt den grekiska mytologin klöv smedguden Hefaistos överguden Zeus huvud med sin dubbeleggade yxa. Ur Zeus kluvna huvud föddes då Zeus dotter Pallas Athena, vishetens gudinna, fullvuxen och beväpnad. Händelsen avbildas på en athensk skål från 560-550 f kr.

Athena var civilisationens (det välordnade livet), vishetens och de kvinnliga hantverkens gudinna. Hon var också den kontrollerade stridens gudinna. Det betyder att hon stod för taktik, skicklighet och planering. Hennes bror Ares var den blodtörstiga, okontrollerade stridens gud.

Hennes födsel är märklig. En av Zeus älskarinnor, Metis, blev med barn. Zeus fick höra en spådom att Metis barn skulle bli mäktigare än han själv. Så fort han hört detta förvandlade han Metis till en fluga och svalde henne. En tid senare fick Zeus en fruktansvärd huvudvärk. Till slut stod han inte ut längre utan bad smidesguden Hefaistos öppna hans huvud för att se efter vad som värkte därinne. Hefaistos slog upp ett hål i Zeus skalle och genast for Athena ut. Trots att Metis blivit uppäten hade hennes barn överlevt och växt till en vuxen kvinna inuti Zeus. Nu var hon trött på att sitta fast och ville komma ut!

I Iliaden (som anses vara författad av Homeros ca 700 f kr) berättas om Odysseus långa resa. Under Odysseus frånvaro från sin fru Penelope uppvaktades hon av flera friare. Penelope utsatte friarna för flera prov. Under det sista visade hon dem Odysseus pilbåge och sa att hon skulle gifta sig med den som kunde skjuta en pil genom hålen i tolv yxor i rad. En efter en försökte de, men de kunde inte ens spänna bågen. Odysseus som precis kommit hem förklädd till tiggare, bad att få försöka och skjuter en perfekt pil genom de tolv yxorna.

I Kinesisk mytologi berättas om att världen skapas av jätten Pangu. Efter att han föds grep han tag i en mycket tung yxa och klöv ägget han hade föds ur i två delar med ett kraftfullt hugg. De lättare beståndsdelarna av ägget slungades uppåt för att bilda himlen, de tyngre delarna föll ned och bildade jorden.

Även Bibeln nämner arbete med yxan i andra kungsboken, där profeten Elisha får en yxa som tappats i vattnet att flyta upp till ytan igen. Historien kan ha givit uppkomst till uttrycket ”Att kasta yxan i sjön” som betyder att ge upp sina ansträngningar.

Olika yxtyper

Tomahawk – Trade Axes

Före européernas ankomst till Nordamerika på 1500–talet, levde ursprungsbefolkningen som man levt på yngre stenåldern ”i den gamla världen” och hade aldrig kommit i kontakt med järnföremål. När Amerika erövrades av européerna spelade så kallade ”trade axes” en viktig roll som bytesvara vid handeln med ursprungsbefolkningen. Små yxor av stål, som lätt kunde bäras med och ha i bältet, var vanliga bland européerna och blev snabbt populära även hos ursprungsbefolkningen vid jakt, hushållssysslor och strid. Yxorna, ett gammalt europeiskt hantverk, kom att bli en av de främsta indiansymbolerna, mycket till följd av den förfalskade bild av ursprungsbefolkningen som europeiska kolonisatörer och senare tiders Hollywood-filmer skapat. Yxorna fick samlingsnamnet Tomahawks.

Ursprunget till ordet tomahawk kan härstamma från Lenapestammens tamahak, vilket fritt översatt betyder skärverktyg. Andra källor uppger dock att det kommer från idianspråken Powhatan eller Algonquian.

Herdeyxa

En herdeyxa är en lätt yxa med ett lång och rakt träskaft på ungefär en meter, ofta med en metallknopp längst ned. Skaftet var ofta graverat eftersom dess ägare, herden, hade gott om tid till att göra sitt yxskaft vackert. Många gamla sparade herdeyxor ses som riktiga konstverk. Yxhuvudet, med en nacke som kan användas som hammare, är format för att passa bekvämt i handen så att yxan också kan användas som käpp (i likhet med en bergsmansyxa och äldre modeller av isyxa).

På 900-talet använde ungerska krigare lätta yxor på långa skaft, så kallade Fokos. Innan dem hade även bulgarer använt en liknande typ. Från 1400-talet togs herdeyxan till Centraleuropa från dagens Rumänien. Dessa användes främst av herdar som mångsidiga verktyg, både som en liten yxa, en kompletterande hammare och även en käpp. Även om yxan inte kunde användas för att hugga ner stora träd, var den bra för mindre grenar. I Slovakien och Polen, var herdeyxan oskiljaktiga verktyg av slovakiska och polska herdar, tillsammans med tunga dekorativa remmar.

Bergsmansyxa

Bergsmansyxan eller bergsmanskäppen har utvecklats ur den typ av yxor som sedan tidig medeltid användes av bergsmän i Centraleuropa vid letandet av malm, främst koppar – och silvermalm. Bergsmanyxan blev med tiden ett värdighetstecken och en yrkessymbol för bergsmän. Yxmodellen kom antagligen till Sverige med tyska bergsmän till Falu gruva redan på 1300-talet men blev mera spridd under 1600-talet. Bergsmansyxorna har som regel mycket eleganta gravyrer på yxhuvudet.

Isyxa

En isyxa är ett verktyg som används av bergsklättrare både i upp- och nedstigning då terrängen täcks av is och snö. Yxan kan hållas och användas på en rad olika sätt, beroende på behov och omgivning.
Isyxans ursprung härstammar från en så kallad alpstav, en lång trästav med en järnbeklädd spets, som har använts av herdar i Alperna sedan medeltiden. År 1786 gjorde Jacques Balmat och Michel-Gabriel Paccard den första bestigningen av Mont Blanc. Illustrationer visar att Balmat bär två separata verktyg – en alpstav samt en liten yxa som kan användas för att hugga steg på isiga backar. Enligt den tidigaste tillverkaren av isyxor, Grivel, slogs dessa två verktyg samman för att skapa den första riktiga isyxan omkring 1840.

År 1978 upprättade, Union Internationale des Associations d’Alpinisme (UIAA) formella standarder för isyxans säkerhet och prestanda. Detta ledde bland annat till att ersätta det traditionella träskaftet av skaft av metall. Bild 28

Den dubbeleggade yxan

Den dubbeleggade yxan har som ovan nämnts, använts genom historien både som symbol och som vapen. Från mitten av 1800-talet till det att motorsågen tog över i skogsbruket i mitten av 1900-talet, har dubbeleggade yxor, Double-Bitted Axes, framförallt använts av skogsarbetare i Kanada och USA. Fördelen med den dubbeleggade yxan för en skogsarbetare var att den kunde slipas olika på de två eggarna. Skogsarbetaren behövde endast bära en yxa, men hade två eggar med sig. Proffshuggaren slipade antingen eggen på de båda bladen med vinkel som blev optimal för ”backhand” respektive ”forehand” huggning – eller så var den ena eggen tunnare slipad för användning vid fällning och den andra eggen lite trubbigare slipad för kvistning. Den dubbeleggade yxan blev så vanlig att den kom att stå som symbol för den professionelle skogsarbetaren i Nordamerika.

De nordamerikanska skogsarbetarna arbetade och bodde ofta många månader i sträck långt borta från bebyggelse. Utbudet på fritidsysselsättningar var då begränsat och på lediga stunder kunde de roa sig med att kasta prick på någon liggande stockända. Idag används den Dubbeleggade yxan sällan för arbete i skogen utan framförallt till en rolig fritidssysselsättning – yxkastning, där den dubbeleggade yxan kastas mot en tavla. Tävlingar i både SM och NM arrangeras av bland annat Svenska Yxkastarförbundet.

Skogsbolagen gjorde yxtillverkning till industri

Före industrialismen tillverkades yxor vid många små smedjor. Yxans form och struktur bestämdes av yxans funktion, användarens krav och yxsmedens hantverksskicklighet. Yxor användes fram till mitten av 1800-talet i småskalig verksamhet av hantverkare och det självhushållande bondesamhället.

Med industrialismens hårt drivna skogsavverkning kom helt nya och stora kunder för yxor: skogsbolag ochspecialiserade skogsarbetare. Den ökade efterfrågan på yxor gjorde att yxtillverkningen fick ökat kommersiellt intresse och koncentrerades till yxfabriker. Långa serier och rationaliseringar i produktionen sänkte  tillverkningskostnaderna. Yxor blev standardiserade, massproducerade industriprodukter och stora mängder energi förbrukades för att få yxorna att överensstämma med tidens krav på  hur en industriprodukt skulle se ut. Alla yxor av en viss modell skulle vara exakt likadana.

När motorsågar kom under 1960-talet, ersatte de yxor i skogsarbetet och yxtillverkning blev en mycket utsatt bransch. Försäljningen av yxor minskade drastiskt och många yxsmedjor  upphörde. De som var kvar rationaliserade hårt för att sänka produktionskostnaderna och överleva. Yxorna tillverkades så snabbt och billigt som möjligt, ofta på bekostnad av yxornas  funktion och kvalitet.

Yxtillverkning idag

De miljontals kubikmeter massaved och timmer som idag anländer till skogsindustrin har aldrig nuddats av en yxa. Där har motorsågar och avverkningsmaskiner helt tagit över. Yxor används idag  istället av lantbrukare, villaägare, fritidstorpare, friluftsmänniskor m.fl. i småskalig verksamhet, i likhet med som det var före skogsindustrins intåg.

Sedan motorsågen konkurrerat ut yxan i skogsbruket har många yxsmedjor lagts ned. I t.ex. USA lär det ha funnits över 600 yxtillverkar men idag finns endast några få kvar. I Kanada som tidigare hade  flera yxsmedjor finns idag ingen. Från att ha varit över 20 yxtillverkare i Sverige finns idag bara tre kvar: Hultafors/Hults Bruk i Åby, S.A. Wetterlings i Storvik och Gränsfors Bruk i Gränsfors. I Finland  finns Fiskars som bl.a. tillverkar yxor. I Norge och Danmark finns det inga stora yxtillverkare kvar.

I dag ser produktionen vid Gränsfors Bruk väldigt annorlunda ut än den gjorde för 50 år sedan. Det kvalificerade hantverket får ta den tid det tar och produktionsackorden är borttagna. Det är kvalitet och  inte mängd som är viktigast.