Yxan och överlevnad

Tobias växte upp i södra Sápmi, omgiven av fjäll och skog, där naturen blev en del av hans liv och hjärta. Han drömmer om att fler ska uppleva denna närhet till det ursprungliga och tror att vi behöver återvända till det som verkligen betyder något – att känna vinden mot huden, doften av skogen och naturens stillhet. Som pedagog, naturguide och överlevnadsinstruktör brinner han för att dela sina kunskaper om traditionellt hantverk och matlagning, och att visa vägen till ett liv i harmoni med naturen. Här är hans berättelse om yxan och överlevnad.

Den första yxan

Som född och uppvuxen i södra Lapplands skogar och fjäll så har det spenderats mycket tid utomhus. Känslan jag har ute i tajgan beskrivs bäst som en känsla av att vara mitt i livet och oavsett vad skälet till turen var så följde en liten yxa med. Kopplingen mellan att leva tillsammans med naturen och att ha en yxa nära skapade ett starkt band och fascination för mig.

I högstadiet fick vi på träslöjden tillverka diverse bruksföremål, jag valde att göra två yxor. Yxorna bestod visserligen inte mer än en bit utskuren och härdat stål som slipades hyfsat vass och svetsades fast på ögat. Skaftet fick så mycket kärlek som jag kunde ge och mitt 13åriga jag var väldigt stolt. Med nyktra och vuxna ögon kan jag enkelt konstatera att yxorna var och är rätt fula. Men dom fungerade mycket väl ändå. Den ena fick min far i julklapp och den andra följde med mig i min ryggsäck i många år.

Sorgen i Tajgan

Min lilla yxa följde med mig på kanotturen som jag och mina vänner gjorde med målet att paddla ca 10 mil i det stora äventyret att utforska Långseleån. I vanlig ordning gick det alldeles strålande, vädret var fint och vattnet varmt för att vara fjällvatten. Vi var så fokuserade på uppgiften att vi glömde bort att äta och vila, så när vi kom fram till ett vattenfall som vår kartläsare missat var vi alla rätt trötta. Vattnet var grunt men väldigt strömt, och vi kämpade en del med att försöka få kanoterna i land. Till sist vattenfylldes min kanot och vi insåg problemet vi ställdes inför. Kanoterna bar, slet och knuffade vi till närmsta väg där vi blev hämtade. Äventyret var slut, och min mobil och min yxa hade hamnat i ån. Yxan återfann jag aldrig och det beskrivs enklast som den första sorg jag upplevt i tajgan.

Från överlevnad till levnad

Många skogar och fjäll senare så har jag gjort traditionell kunskap och överlevnad till mitt yrke. Som instruktör för Svenska Överlevnadssällskapet får man genomgå en del prövningar och den sista och största av dessa är Strapatsen. För mig och min grupp var det 6 dygn i tajgan under högsommaren med endast den mat vi kunde hitta och vandringar på runt 1 mil per dag. Packningen bestod av kniv, tändstål, extra par sockar, regnställ, ett värmeplagg, myggnät och första hjälpen.

Alla utbildningar med Överlevnadssällskapet är utan yxa av säkerhetsskäl, vilket är väldigt förståeligt med tanke på den fysiska och psykiska utmattningen och ingen möjlighet att kontrollera personens kunskap och vana vid yxa. Det blev väldigt klart för mig under strapatsen vad som skiljer levnad och överlevnad åt. Det kan gå fort att levnad kan bli till överlevnad men att vända överlevnad till levnad går inte utan yxan.

Den inledande fascinationen ersatts av kärlek till verktyget och vad jag kan skapa med det. Möjligheten till levnad därute mitt i livet.

Följ Tobias på Instagram: @vildmarkshjarta
vildmarkshjarta.se