Företagets historia
Tiden före Gränsfors Bruks AB (1868 – 1902)
De första konkreta historiska kunskaperna vi har om yxsmide i Gränsfors är från mitten av 1800 – talet. År 1868 flyttade liesmeden Johan Pettersson (JP), 33 år, med familj och broder Anders Pettersson (AP), 18 år, från Älvdalen till Gränsfors och startade där Gränsfors Liesmedja. Johan Pettersson smidde troligen också yxor i sin liesmedja där han var verksam fram till 1900. Hans yngre broder Anders Pettersson köpte 1871 en annan liesmedja i Gränsfors, den smedja som 1902 skulle bli grundstommen i Gränsfors Bruks yxsmedja. Anders smidde förutom liar också yxor. Under senare delen av 1800-talet började de stora skogsavverkningarna i Norrland och efterfrågan på skogsverktyg och framför allt yxor ökade markant. Ca 400 000 människor arbetade hel- eller deltid i skogen när avverkningarna var som störst.
Under slutet av 1800 – talet fanns det ett tiotal s.k. yxfabriker i Sverige där stora mängder yxor tillverkades. De mest kända yxsmedjorna fanns, från söder räknat, i Forserum, Kölefors, Åby, Arvika, Säter, Storvik, Gävle och Edsbyn. Även om det tidigt förekom en omfattande export av yxor så fanns den stora efterfrågan norr ut. Därav idén att lägga en ny yxsmedja norr om de redan befintliga. Det kom att bli i Gränsfors.
Gränsfors Bruks AB bildas (1902)
1902 bildade Anders Pettersson aktiebolaget Gränsfors Bruk och bolaget övertog smedjan i Gränsfors.
Begreppet ”bruk” användes som benämning för äldre tiders större produktionsföretag t.ex. bergsbruk och järnbruk. Båda dessa verksamheter styrdes av kungliga privilegier. Bergsmännen hade privilegier och skyldigheter att bryta malm och tillverka tackjärn men endast järnbruken hade rätt att från tackjärn tillverka stångjärn – utgångsmaterial för fortsatt tillverkning av produkter av järn.
Bruk används även för andra verksamheter t.ex. glas- och papperstillverkning. Bruken var till stor del självförsörjande samhällen, där det mesta man behövde för produktion och överlevnad producerades lokalt. Jord- och skogsbruk, liksom anställdas boende och livsmedelsförsörjning, var integrerat med verksamheten. En grundförutsättning för många bruks lokalisering var tillgången till energi i form av vattenkraft.
Alla bruksprivilegier avskaffades 1859 och öppnade för en friare konkurrens. De gamla bruksföretagen ombildades ofta till aktiebolag. Vissa tog bort namnet bruk men behöll länge greppet som den dominerande arbetsplatsen och maktfaktorn på sin ort.
Ordet Bruk i Gränsfors Bruks bolagsnamn var troligen ett sätt att få företaget att verka större och anrikare än det egentligen var. Gränsfors Bruk härstammade absolut inte från de gamla bruken med kungliga privilegier men detta visste troligen inte kunderna som ofta låg långt ner i Sverige och som aldrig satt sin fot i närheten av Gränsfors.
Anders Pettersson var chef vid det nya bolaget under åren 1902 – 1908. Till Gränsfors kom Alfred Wennerström som tidigare hade arbetat på andra yxbruk i Sverige. I det nya bolaget började också smeden Oskar Rising som tidigare arbetat vid smedjan i Billnäs i Finland (nuvarande Fiskars). 1907 arbetade 10 personer vid Gränsfors Bruk. Efter Anders Pettersson var bankmannen A. Lundberg under några år chef vid Gränsfors Bruk.
Familjen Eriksson (1917 – 1982)
1897 hade Olof Eriksson, 25 år, från Kall i Jämtland flyttat till Bergsjö där han startade järnaffär under namnet O. Eriksson Järnaffär. Förutom sin detaljhandelsverksamhet bedrev han också handel av varor som han lät tillverka, mest hos företag på orten. Det var bl. a. liar, yxor, skogsverktyg och det som allmänt gick under namnet svartsmide. Olof Eriksson var mycket driftig och var med och startade flera företag på orten. År 1917 övertog Eriksson, Gränsfors Bruk och blev då bolagets verkställande direktör. Efter 1917 ökade yxproduktionen markant som följd av att bolaget investerade i en ny smidespress ”Arboga 35”, med hjälp av finansiering från järnhandlare Eriksson. Pressen kostade då 17 000 kronor. Smidespressen används fortfarande vid Gränsfors Bruk för smide av bl.a. Gränsfors Outdoor yxa och Gränsfors Lilla yxa.
Exportsatsningar (1920 – 1960)
1920 stod yxtillverkningen nästan stilla. En kort tid arbetade bara bröderna Birger och Axel Wennerström vid Gränsfors Bruk. På 1920-talet tog Olof Eriksson kontakt med ryska ambassaden i Stockholm vilket blev inledningen till export till Ryssland. Exporten vidgades senare till ett stort antal länder där bl.a. Sydamerika och Kanada blev viktiga marknader. Bland exportländerna fanns också USA, Nya Guinea, Australien, Nya Zeeland, Finland och Lettland. Vid den allmänna krisen på 1930-talet var produktionen liten men tog snart ny fart.
På 1940- och 1950-talet var Axel Bäckström chef och Axel Wennerström produktionsansvarig. Trots att svenska var det enda språk de och alla andra på Gränsfors Bruk behärskade hade företaget under denna period en omfattande export till framför allt USA, Argentina och Colombia. Under och efter 2:a världskriget var lönsamheten tillfredsställande och Gränsfors Bruk firade 50 års jubileum 1952 med flaggan i topp. Det året tillverkades det nästan 200 000 yxhuvuden och arbetsstyrkan var 40 man. 12 av dessa som arbetat vid bruket 25 år eller längre tilldelades medalj för lång och trogen tjänst.
Senare samma år uppstod dock en allvarlig ekonomisk kris för bolaget som en direkt följd av att ägaren till den mycket stora kunden Strohecker & Broesamle i San Francisco, med varumärket STRO-BRO, blev sjuk och inköpen från denna viktiga kund uteblev. Flera av de anställda fick sägas upp. Efter några år blev dock den amerikanska kundens ägare frisk och affärerna kom åter igång och Gränsfors Bruk fick återanställa.
När Olof Eriksson dog 1956 övergick vd-skapet från Axel Bäckström till Olof Erikssons son, Torgny Eriksson. Omkring 1960 slutade så väl Axel Bäckström som Axel Wennerström. Torgny var vd och senare styrelseordförande i Gränsfors Bruk till sin död. Torgny efterlämnade sju barn, däribland sonen Lars Eriksson som fick ta på sig den svåra uppgiften att leda ett litet familjeföretag med åtta ägare (sju syskon + mor). Lars svåger Johan Skärgård var produktionschef, kamrer var Lars bror Olle Eriksson, som samtidigt också arbetade vid familjens företag Erikssons Järnhandel i Bergsjö. Att vissa inom ägarfamiljen arbetade i företaget och andra enbart var aktieägare gjorde det säkert inte lättare att leda företaget.
Olle Andersson, en självlärd teknisk tusenkonstnär som höll produktionsutrustningen i trim, betydde mycket för Gränsfors Bruk under 50- 60- och en bit in på 70-talet.
Produktionen vid Gränsfors Bruk var under 1960-talet över 200 000 yxhuvuden per år. Exporten var stor bl.a. till USA, Finland, Kanada, Argentina och Thailand. Exportkorrespondensen sköttes under dessa år av Oliny, Torgny Erikssons syster. Exporten till Finland gick genom det finska företaget Stridsberg & Björk och lär vissa år ha varit över 40 000 yxhuvuden.
Motorsågen tar över (1960 – 1982)
Under 1960- och 1970-talen minskade skogsavverkningarna samtidigt som motorsågar allmänt började användas vid skogsarbete, först för fällning och sedan också för kvistning av det fällda trädet. Det blev färre skogsarbetare och det blev färre människor som använde yxa. Följden blev att efterfrågan på yxor i Sverige minskade dramatiskt under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. De kvarvarande yxsmedjorna kunde leva vidare och tillfälligt även öka sin produktion som följd av att konkurerande yxsmedjor hade upphört samtidigt som exporten av yxor kunde ökas. 1974 tillverkade Gränsfors Bruk 200 000 yxhuvuden, varav 80 procent gick på export.
Den första oljekrisen i mitten av 1970-talet innebar en plötslig och mycket kraftig efterfrågan på yxor, samtidigt som försäljningspriserna på yxor steg, inte minst i Sverige. Att tillverka och sälja yxor blev åter mycket lönsamt. Samtliga yxtillverkare i Sverige gjorde då samma strategiska misstag. De satsade på den lönsamma svenska, finska och norska marknaden där de lättaste och snabbaste pengarna fanns. Produktionskapaciteten utnyttjades till 100 procent, men yxtillverkarna hann inte med att leverera till alla kunder och exportkunder på andra sidan haven fick vänta. Det rationaliserades så mycket som möjligt och det skaffades automatiska slipmaskiner, vilket förenklade både produktionen och yxorna. Många gånger dessvärre på bekostnad av yxornas kvalitet. Gränsfors Bruk satsade stort och byggde 1979 en ny byggnad över de gamla smidesmaskinerna. Investeringen blev dock en finansiell belastning för bolaget.
När de glada yxåren på 1970-talet var över, kom en rejäl baksmälla för hela yxbranschen med drastiskt minskad efterfrågan. Motorsågen hade nu helt tagit över i skogsbruket och oljekrisens yxkunder hade försvunnit. När den svenska branschen åter försökte sälja yxor till de exportkunder som tidigare under flera år hade neglischerats, gick det inte så bra. Exportkunderna hade inte kunnat vänta, utan skaffat sig nya yxleverantörer från bland annat Kina, Brasilien och USA. De nya konkurrenterna hade ofta betydligt lägre priser och sämre kvalitet jämfört med de svenska. Kravet på yxor med hög kvalitet var inte heller lika eftertraktat som tidigare. Anledningen var att den kvalificerade skogsarbetaren, som tidigare använt yxan i sitt arbete, hade försvunnit som yxanvändare till förmån för motorsågen.
Detta tillsammans med minskad efterfrågan på yxor även i exportländerna gjorde att prisnivåerna sjönk. Det såldes färre yxor till lägre priser samtidigt som kostnaderna för yxtillverkning steg. Lönsamheten hos yxtillverkarna sjönk därmed avsevärt.
Det blev ekonomiskt ansträngande för Gränsfors Bruk och nya lösningar försökte hittas. Bl. a. gjordes ett avtal med finska yxtillverkaren Fiskars, där Gränsfors Bruk skulle smida yxhuvuden märkta Fiskars, vilka Fiskars sedan skulle sälja i Finland. Det långåriga samarbetet med Stridsberg & Björk i Finland upphörde därmed. Det nya arrangemanget blev dock ett misslyckande för Gränsfors Bruk som på några år tappade all sin försäljning till Finland.
Gränsfors Bruk i konkurs (1982– 1985)
1982 sålde familjen Eriksson Gränsfors Bruks AB. De nya ägarna och den nya företagsledningen hade dessvärre inget intresse av yxtillverkning, utan satsade helt på att med statliga stöd kunna investera och tillverka så kallade länkstöd. Dessa skulle sedan enligt planerna säljas till det börsnoterade företaget Ljusne Kätting i Söderhamn, som bl.a. hade off-shore-industrin som kunder. Det hela fungerade dock aldrig som ledningen hade tänkt sig. Den stora nybyggda smidesmaskinen fungerade aldrig bra och produktionen kom aldrig igång. 1985 gick Ljusne Kätting i konkurs och drog med sig Gränsfors Bruk i fallet.
Svedbro Smide AB (1878 – 1940)
När Gränsfors Bruks historia beskrivs måste även företaget Svedbro Smides historia beskrivas. Gränsfors Bruks historia börjar egentligen från två håll.
Svedbro Smides historia börjar i slutet av 1800-talet med smeden Tideman. Han grundade 1878 en vattenfallssmedja i Svedbro, vid Annån som korsar vägen mellan Gnarp och Bergsjö, ca en mil från Gränsfors. Smedjan gick dock i konkurs redan efter ett år och Svedbrosmedjan övertogs då av Johan Sjölander som drev den i ca 12 år. Vid Johans bortgång omkring 1890 såldes smedjan av Johans änka, Kajsa-Stina, till Anders Erik Bergqvist, som i sin tur lät sonen Erik Bergqvist ta över smedjan 1924. Erik var utbildad smed och hovslagare, och gift med Britta. 1941 dog Erik och Britta fick ta över ansvaret för smedjan. Britta bestämde sig då, i motsatsen till vad hennes föregångare smedänkan Kajsa-Stina gjort ett halvt sekel tidigare, att behålla Svedbro-smedjan.
Britta drev smedjan i sex år under namnet “Erik Bergqvist Smide Sterbhus” med hjälp av smederna Johan Enander och Rudolf Larsson. Det tillverkades bl.a. svetsade högtryckskokare och vattenvärmare. Brist på material under andra världskriget gjorde dock att denna tillverkning avstannade. Istället fortsatte det tillverkas Flåhackor, Timmersaxar och Lyftkrokar.
Samarbete med Gränsfors Bruk (1940 – 1960)
1943 börjar Johan Enanders brorson, Per Enander 22 år, arbeta som lärling i Svedbro-smedjan hos Britta. Det smiddes nu mycket legosmide till O Erikssons Järnhandel i Bergsjö. Per gifte sig efter några år med Brittas ena dotter och övertog 1947 Svedbro-smedjan. Smedjan bytte då även namn till Svedbro Smidesfabrik. Per fortsatte att legotillverka till järnhandlaren i Bergsjö och 1948 började det tillverkas en äldre version av kofotar som såldes till Gränsfors Bruk.
År 1951 startades även ett samarbete mellan Svedbro Smidesfabrik och det Stockholmsbaserade företaget Skogsdon AB. Till Skogsdon AB tillverkades en mängd olika skogsverktyg.
1952 tog Gränsfors Bruks ägare Torgny Eriksson, kontorschefen Axel Bäckström samt säljaren Tore Vestin kontakt med Svedbro Smidesfabrik och ville att de skulle börja tillverka en ny kofotsmodell där Gränsfors Bruk skulle hålla med stål. Kofotarna gavs varumärket TOVE efter säljaren Tore Vestin. Modellen byggde på en förlaga som Smedbro Smide hade tillverkar sedan 1942. Samarbetet mellan de två företagen fungerade dock dåligt då bl.a. stålet ofta tog slut och Gränsfors Bruk ofta drog på betalningarna till Svedbro Smidesfabrik. 1960 fick Per Enander erbjudande att bli verkstadschef på Gränsfors Bruk, efter Axel Wennerström, och samtidigt sälja Svedbro Smidesfabrik till Gränsfors Bruk. Per tackade nej. I stället byggde Per en ny smedja i Gnarp med hjälp av Gnarps kommun. Där kom såväl Per som hustrun Elsie att arbeta tills de blev pensionärer 1985.
Svenska staten köper och säljer (1960 – 1985)
Under 60-talet tillverkades det inte bara kofotar och skogsverktyg hos Svedbro Smidesfabrik utan också skogsmaskiner. 1961 blev Skogsdon AB, ett företag vars affärsidé var att ”utveckla och sälja allt som en skogsarbetare behövde”, minoritetsdelägare i Svedbro Smidesfabrik. 1971 köptes Skogsdon av statliga Domänverket (nuvarande Sveaskog) och Svedbro Smidesfabrik fick då svenska staten som delägare. År 1978 köpte Skogsdon samtliga aktier i Svedbro Smidesfabrik som samtidigt bytte namn till Svedbro Smide AB. Samma år köpte och fusionerade Skogsdon med konkurrenten Nordforest Skogstillbehör AB som hade kontor och lager i Säter. I samband med detta flyttade Skogsdon huvudkontoret från Stockholm och lagret, som sedan 1960-talet legat i anslutning till Svedbro, till det för skogssverige mera centralt placerade Säter.
Under 1970- och 1980-talet tillverkade Svedbro Smide ett 50-tal olika skogsverktyg förutom kofotar och legoprodukter. Försäljningen av skogsverktyg, som såldes genom Skogsdon, senare Nordforest Skogsdon, minskade dock som följd av att antalet aktiva skogsarbetare minskade när mekaniseringen i skogsbruket ökade. Viktiga produkter var på den här tiden bland annat trädfällriktaren Stalpen och planteringsutrustning, bland annat ett nytt planteringsrör.
1982 sålde Domänverket Svedbro Smide till Gabriel Brånby. Han hade tidigare varit vd på Skogsdon 1977 – 1980. 1985 köpte sedan Svedbro Smide det då konkursade Gränsfors Bruks AB vilket blev början på en ny resa.
Svedbro Smide + Gränsfors Bruk (1985 – )
1985 köper Svedbro Smide företaget Gränsfors Bruk. Svedbro Smide smidde kofotar och skogsverktyg i Gnarp med en teknologi som var lik den som fanns vid Gränsfors. De båda verksamheterna fördes administrativt samman till en enhet under namnet Gränsfors Bruks AB. Verksamheten är sedan 2005 åter delad på Gränsfors Bruks Yxsmedja i Gränsfors och Gränsfors Bruks Kofotssmedja i Gnarp.
1988 sålde Gränsfors Bruk skogsverktygsrörelsen till Sandviks dotterbolag Eia och Gränsfors Bruk koncentrerade sig mer på tillverkning av yxor, vedklyvar, trädfällriktare, planteringsrör och kofotar.
En tid senare såldes även tillverkningen av planteringsrör till finska företaget Lännen.
En mer omsorgsfull och kvalitetsinriktad tillverkning (1988 – )
Gränsfors Bruk hade fram till nu, i likhet med andra tillverkare, fokuserat på tillverka yxor så snabbt och så billigt som möjligt, ofta på bekostnad av yxornas funktion och kvalitet. Arbetsmiljön var dålig, smederna arbetade på ackord och brister i smidet doldes genom grovslipning, finslipning, polering och slutligen målning. Det gick åt stora mängder energi vid efterbearbetningen och lönsamheten i tillverkningen var låg.
I slutet av 1980-talet tog Gränsfors Bruk ett steg bakåt till en mera traditionell och hantverksmässig tillverkning som man haft långt tidigare. Yxkunskap, funktion och miljöhänsyn blev vägledande för yxtillverkningen. Förändringen byggde på insikten att när man tar bort det som är onödigt får man ofta en riktigare, miljövänligare och samtidigt kanske också, en vackrare produkt.
Produktionsackorden togs bort och det kvalificerade hantverket fick istället ta den tid det tog. Det blev kvalitet och inte mängd som var viktigast. Fokus lades på att själva smidet blev bra och var välgjort, vilket ledde till att stora delar av yxans slipning kunde tas bort. Bort togs även all målarfärg, lack och lösningsmedel samt epoxylimmet som tidigare använts vid skaftningen. Denna stora förändring i tillverkningen ledde bland annat till att Gränsfors Bruk år 1990 fick pris i tävlingen Ekologisk Design som arrangerades av Föreningen Svensk Form och Naturskyddsföreningen.
Konkurrensen bland yxtillverkare var under 80- och 90- talet fortfarande mycket hård. Gränsfors Bruk blev trots det en allt större spelare på yxmarknaden. Företaget fick upp produktionen och började sälja i allt fler länder. Idén att ta ett steg bakåt till en mera omsorgsfull och kvalitetsinriktad tillverkning började sakta ge resultat. Flera andra yxtillverkare följde även efter ”Gränsfors-modellen” och började göra yxor som liknade Gränsfors yxor. Ett bra betyg på att förändringarna varit riktiga även om kopiorna ibland var nästan löjeväckande lika sina förlagor från Gränsfors.
Fokus på produktutveckling (1990 –)
En stor bidragande orsak till att Gränsfors Bruk överlevt, trots den hårda konkurrensen från motorsågar och plagiat, har till stor del berott på en mycket tydligt strategi, där fokus legat på produktutveckling.
Gränsfors Bruk har hela tiden legat steget före de som plagierat och lett utvecklingen av nya modeller. Nästan all tillgänglig information om yxtillverkning och yxor studerades. Gamla yxor med olika utseenden och funktion analyserades, praktiska prover gjordes med ett mycket stort antal yxor och många gamla yxsmeder och yxanvändare intervjuades. Hela tiden för att ligga steget före konkurrenterna och vara ledande inom yxkunskap och produktutveckling. Utan de många 1000-tals timmar av kunskapsinhämtning inom verksamhetsområdet hade det varit svårt att ta de beslut om förändringar och investeringar som sedan gjordes.
Den insamlade kunskapen blev inte bara en bra bas för företaget att stå på, det resulterade även i bland annat Yxboken, som numera följer med varje yxa som säljs av Gränsfors, samt Yxmuseet som har varit en guldgruva för idéer vid produktutvecklingen. Gränsfors Bruk började under 1990-talet att samarbeta med fristående experter och många av de plagierade modellerna byttes snabbt ut mot nya modeller med bättre form och funktion. Ingen av de åtta modeller som fanns 1987 fanns kvar 1990. År 1994 togs slöjdbilan fram i samarbete med bl.a. slöjdaren Wille Sundqvist. 1995 utvecklade och lanserade Gränsfors Bruk Jägarens yxa, som medvetet gjordes så avvikande från andra yxor att den skulle kunna skyddas med hjälp av immateriellt skydd. Jägarens yxa erhöll 1995 utmärkelsen ”Utmärkt Svensk Form”. 1995 började Gränsfors Bruk även lämna 20 år garanti på sina yxor. 1996 lanserade Gränsfors Bruk en ny serie av bilor och andra verktyg för timring. 1997 kom en ny mindre snickaryxa och den tidigare varianten av Snickaryxan som hade blivit kopierad slutade tillverkas. 1997 fanns i produktion åtta nya modeller som inte fanns 1990.
Hela sortimentet av yxor för klyvning av ved byttes ut under åren 1997-1998 och en helt ny typ av klyv och släggyxor lanserades, där klyvyxorna bl.a. hade fått ett skaftskydd av stål. I en test gjord av Statens Provningsanstalt blev Gränsfors Bruks nya Stora Klyvyxa ”Bäst i Test”. 1998 utvecklades även Amerikansk fällyxa i samarbete med den amerikanska kanotbyggaren och skogmannen Geoffrey Burke.
År 2000 togs Gränsfors Bruks lilla yxa fram och blev snabbt en storsäljare. En serie slipverktyg togs fram 2003 och samma år lanserades även Gränsfors Bruks minsta klyvyxa. Under åren 2000 – 2006 togs även flera repliker av historiska yxor från järnåldern och vikingatiden fram, som då fick benämningen Gamla Nordeuropeiska yxor. Numera kallas de bara Gränsfors Bruks Historiska yxor. 2008 utvecklades Outdoor yxan i samarbete med överlevnadsexperten Lars Fält*. Outdoor yxan är idag mönsterskyddad.
* Lars Fält har bland annat varit med och etablerat försvarsmaktens överlevnadsskola och har under 35 år undervisat försvarets jägarförband.
Produktutvecklingen har under de senaste 25 åren av Gränsfors Bruks historia varit viktig för företagets överlevnad, en pågående process som aldrig får stanna upp.
En ny generation tar över (2010 –)
Under årens lopp har många yxsmedjor i Sverige och världen successivt lagts ned. Kvar i Sverige finns år 2014 bara yxsmedjorna Hultafors/Hults Bruk i Åby, S.A. Wetterlings i Storvik och Gränsfors Bruk i Gränsfors. I Finland finns Fiskars som bl.a. tillverkar yxor. I Norge och Danmark finns det inga stora yxtillverkare kvar.
Gränsfors Bruk har klarat sig bra, trots två mycket stora finansiella kriser under 2000 – talet. Företaget har till och med stärkt sin position på yxmarknaden och ökat sin omsättning successiv. Gränsfors Bruks yxor säljs numera i ett trettiotal länder och är idag ett av de ledande yxmärkena i världen med ett mycket starkt varumärke i sin bransch. Under senare åren har det successivt skett en generationsväxling inom företaget, där två av Gabriels söner, Adam och Daniel Brånby tagit över.